Redogörelse för "Styrelseresan" till Israel 10/11-17/11 år 2001

Alf Norbäck fick i slutet av resan i uppdrag att skriva ner sina minnesintryck från resan. Här följer hans personliga berättelse.

Vi som gjorde resan tillhörde antingen styrelsen för Rikssamfundet Sverige-Israel eller var engagerade i lokalavdelningarna. Vi alla tio hade gjort flera besök tidigare i landet, en så ofta som 21 gånger. Här följer mina intryck.

Överallt var vi välkomna i det närmast turistfria Israel. Maten var god, bättre kryddad än vid mitt besök 97, det var ett tydligt österländskt inslag. Israels landskap har en karakteristisk utformning: bergskedjor och dalar växlar hela tiden. När man åker från Ben Gurion-flygplatsen intill Tel Aviv i riktning mot Jerusalem, är det först småkuperad terräng och när man närmar sig Jerusalem, blir bergen allt större och brantare. Man passerar Rabin-parken. Vi åkte under veckan genom detta vidsträckta område, täckt med skog, pinjer och lövträd mest. Man skulle kunna tro att Rabin-parken är platt men i stället växer träden på branta bergssluttningar. Väldiga skogsbränder för knappt tio år sen gjorde stor skada i anläggningen men nyplantering satte genast i gång.

Det är alltid spännande att närma sig Jerusalem - på dagen vackra klungor med vita hus högt uppe på berget med Klippdomens guldskimrande kupol som riktmärke. På natten ser man ett hav av glittrande ljus runt kullarna. I låglandet närmare medelhavskusten kunde man se många odlingar av citrusfrukter, banan, avokado, mango och majs. På åtskilliga fält kördes tallriksharv för att mjuka upp den rödaktiga jorden inför sådden. Normalt får man där tre skördar av spannmål per år, i höglandet två. I Golan-området är jorden mörkare p g a vulkaniskt material och också bördigare.

Vid vårt besök i Tel Aviv fick vi en intressant analys av dagens politiska situation i Mellanöstern av den svenske ambassadören. Han var genomgående mycket diplomatisk och undvek de mer kontroversiella frågorna. Han var pessimistisk och menade att ingen förhandlingsöppning fanns f.n. "Allt är ett djupt, svart hål, där inga initiativ tas." Vi fick även en analys av situationen för ett stort svenskt företag i Israel, nämligen Ericsson. Den lokala chefen i Tel Aviv, Bo Andersson, förklarade mycket pedagogiskt hur Ericsson kunde etablera sig och överleva i en så pass vålds- drabbad region som Mellanöstern. Han nämnde bl a att Israel inte har flest mobiltelefoner per capita, men folk där använder sina mobiler mer än i något annat land, säkerligen beroende på det oroliga politiska läget. Man känner ett behov av kontinuerlig kontakt med familj och vänner. Själv besöker Bo Andersson Västbanken då och då i tjänsten. Han använder därvid en palestinskskyltad bil.

Vi besökte Neve Shalom-Salam som ligger ganska nära Rabin-parken. Det var en kristen guide som berättade för oss om idén bakom denna märkliga by. Det gäller att visa judar och palestinier att de kan leva nära varandra och arbeta tillsammans utan hat. F.n. bodde där 50 judiska familjer och 50 arabiska dygnet runt, men dagtid kom en mängd barn och ungdomar dit från omgivande städer och samhällen. Det är naturligtvis den annorlunda livsstilen som lockar. Samhällsservice här är helt beroende av bidrag från Israel och världen i övrigt. Allt privat som husköp betalas dock av den enskilde. Några av oss besökte en skola. De flesta hade rast och de stimmade och lekte som i en svensk skola. I ett klassrum undervisade en ung fröken en samling glada och rara 7-åringar, som satt och arbetade koncentrerat vid sina bord.

Hebreiska och arabiska skall vara likvärdiga språk, men vi fick intrycket att hebreiskan dominerade, vilket kanske inte förvånar, eftersom detta språk talas av ca 5 miljoner människor i landet som omger byn. Båda språken är semitiska och alltså släkt med varandra. Hebreiskan läses från höger till vänster, vilket ibland blev förvirrande för oss. Andra världskriget varade t.ex. från 1945 till 1939 och programhäftet till vår koncert längre fram gjorde oss helt ställda. Var började det, vad var upp och ned? Jag tycker språket är vackert med sin talrika betoningar av slutstavelsen och ach-ljud. Det passar bra både för debatt och uppläsning ur Bibeln.

Självfallet besökte vi Yad Vashem som ligger en bit utanför Jerusalem. En stor grupp av soldater hade just avslutat besöket när vi anlände. Vi tycktes vara de enda turisterna i detta stora komplex.Jag hade varit där tidigare men det gjorde ingenting. Förintelsemuseet innehåller så många bilder och dokument att det skulle ta veckor att studera allt. Ofta är det enskilda tragiska öden som berör mest. Det är inte bara koncentrationslägren som dokumenteras utan även vägen dit, d v s hela det nazistiska 30-talet, då judarna gradvis förlorade sina medborgerliga rättigheter och sitt människovärde. Även tiden omedelbart efter kriget belyses, utmärglade f d fångar som eländiga, gråtande och jublande anländer till Haifa samt de första striderna i Självständighetskriget 1948.

Den viktigaste delen av resan var förlagd till Jerusalem. En rad guidade visningar och informativa föredrag följde efter varandra. Vi besökte Svenska Teologiska Institutet, där föreståndaren Tord Fornberg redogjorde för institutets historia. I början, d v s vid förra sekelskiftet, gällde det att bedriva kristen mission bland judarna, men ganska snart ändrade man inriktning och gick i stället in för att förstå och respektera den judiska religionen som ju nästan aldrig varit missionerande. Här ville man nu förstå kristendomens grund, GT och NT blev lika viktiga. Judendomen har aldrig spelat ut sin roll utan lever parallellt med kristendomen sen 2000 år tillbaka. På senare år har institutet även närmat sig islam.

Besöket på AMI-centret blev mycket givande. Grundaren och eldsjälen Shlomo Hizak berättade om husets tillkomst och syfte. Han satsade allt han ägde och lite till för att köpa tomten med det då förfallna huset. Tillsammans med några andra renoverade han själv hela byggnaden. Hans glada, brinnande religiositet gick ut på en enda sak: försoning mellan Mellanösterns religioner, d v s judendom, kristendom och islam. Det var lätt att ryckas med av denne opolitiske idealist - men i nästa ögonblick trängde den svåra verkligheten på. Dr Göran Larsson är också en idealist men också en man med djupa kunskaper om det politiska läget i Mellanöstern. Han talade sig varm för den judiska staten Israel som på allt sätt måste stödjas. Vi satt runt ett kaffebord tillsammans med ett par japanska pingstpastorer. Solen gassade behagligt denna dag i mitten av november.

Den kostnadsfria tandvårdskliniken för fattiga judiska och arabiska barn fick vi studera. Den startades av Trudi Birger, en liten rar kvinna som överlevt Förintelsen. Hon gav själv en redogörelse för klinikens arbete. Det är små rum som utnyttjas maximalt. I ett av dem behandlades just då fyra barn som låg på rygg. I intilliggande rum undervisades barn och föräldrar i tandhygien och tandborstningsteknik. Ett stort problem för tandvården var ovanan bland barn att jämt äta sötsaker. Tandläkare från hela världen kunde där arbeta utan betalning i upp till fyraveckorsperioder. Sålunda hade vår reseledare, Lars-Åke Hallin, tandläkare till vardags, tidigare hjälpt till på denna klinik vid flera tillfällen.

Vidare besökte vi Hebreiska universitetet på Scopusberget. Vi blev guidade runt i de vackra lokalerna. Överallt studenter som målmedvetna och glada passerade oss. På Truman Institute höll professor Raphael Israeli ett föredrag för oss. Han är en expert på islam. Han hävdade bl a att PA (den palestinska myndigheten) med Arafat i spetsen hela tiden arbetat och planerat i samförstånd med terrororganisationer som Hamas och Jihad, medan han utåt mot Väst kan verka samarbetsvillig. Han gav en skarp definition på en terrorist. Det är en person som dödar oskyldiga civila för att uppnå ett politiskt syfte. Hans dom över de palestinska ledarna var skoningslös. Han citerade bl a Abba Ebans ord: Palestinierna har aldrig försummat ett tillfälle att försumma ett tillfälle. Vilka är då de israeliska araberna? Det är de araber som trots kriget 1948-49 stannade kvar i det egentliga Israel och fick israeliskt medborgarskap. Varifrån kommer palestinierna? Det är de araber som kom under egyptisk, jordansk eller syrisk ockupation efter Självständighetskriget.

När Israel anfölls vid sexdagarskriget -67, erövrade Israel Gaza-remsan, Sinai, Västbanken med östra Jerusalem och Tempelplatsen samt Golanhöjderna, som därefter kom under israelisk administration. Golan annekterades men ej de övriga territorierna. Redan från början ville Israel använda erövrade områden som förhandlingskort i en kommande fredsprocess i likhet med återlämnandet av Sinai i utbyte mot fred med Egypten. De araber som -48 flydde till angränsande länder p g a uppmaningar av Arablegionen eller i ett par fall p g a skräck efter brutala israeliska attacker, räknas förstås också till palestinierna. Enligt prof. Israeli har de ständiga judeförföljelserna under 2000 år orsakat obestämda skuldkänslor hos judarna. Man har dragit slutsatsen att det måste vara judarnas skuld, något moraliskt förkastligt, eftersom icke-judar inte kunde leva i harmoni med judarna. Dessa skuldkänslor har palestinierna utnyttjat under den segdragna fredsprocessen. En av våra deltagare kom härvid med ett intressant tillägg: Dehumanisering och demonisering av judarna föregick Förintelsen - och det är ett fenomen som vi har sett en längre tid nu också. Polariseringen i Israel och territorierna har tyvärr gått mycket långt. Det är nu i det närmaste omöjligt för de israeliska araberna att gå sin egen väg. Aktivister från PA, Hamas och Jihad gör allt för att vända dem mot staten Israel, vars medborgare de är. Förr var de på god väg att bli integrerade i det israeliska samhället - nu fjärmar de sig och vågar t ex aldrig söka till armén vilket de förr gjort.

Den senaste intifadan planerades långt före utbrottet i slutet av september 2000. Förhandlingarna med Syrien hade brutit samman och Arafat trodde att tiden nu var inne att besegra Israel och utplåna den judiska staten. Trots att premiärminister Barak gått Arafat till mötes på nästan alla punkter, sade Arafat nej och kastade till sist fram ett helt oacceptabelt krav, nämligen "Rätten att återvända till Israel" för mellan 3 och 4 miljoner palestinier i förskingringen. Kravet var omöjligt eftersom det skulle innebära slutet för Israel som judisk demokratisk stat. Osloöverenskommelsen från-93 kritiserades mycket. Den gick ju i huvuddrag ut på att Västbanken och Gazaremsan gradvis skulle överlämnas till PA mot att allt våld skulle upphöra. I stället skulle alla kommande konflikter lösa med fredliga medel. Israels säkerhet fick inte äventyras. Man delade in territorierna i tre zoner, A, B och C, där A fick nästan fullt självstyre och i B och C skulle bägge parter samverka i varierande grad. Israel skulle utrusta en nyupprättad, palestinsk poliskår med handeldvapen och ammunition. I avtalet framfördes inget krav på ett slut på den antisemitiska propaganda, som bedrevs i palestinska skolor och massmedia. Det skulle komma att bli en viktig spik i fredsprocessens likkista. Från första stund bröt PA sin del av avtalet. Stridigheter har sen dess förekommit mer eller mindre kontinuerligt för att blossa upp i ett lågintensivt krig i samband med Intifadan. Alla, både palestinier och israeler, har fått lida mycket genom detta krig. Turismen har praktiskt taget upphört, bara i Jerusalem har många hotell fått slå igen. Före Intifadan pendlade tusentals palestinier mellan hemmet och arbetet i Israel. De fick en stadig lön och Israel fick en behövlig arbetskraft. Självmordsbombarna och vägöverfallen satte punkt för denna relativa öppenhet. Palestinierna hade redan före Intifadan en betydligt lägre levnadsstandard än israelerna, men nu efter 14 månader är en ekonomisk katastrof nära. Arbetslösheten är omfattande liksom korruptionen. De bidrag som skickas från Väst hamnar för det mesta i fel fickor. Mycket lär gå till vapenköp och underhåll av Arafats egna soldater, Tanzim och Styrka 17 samt resten till de palestinska ledarna. PA har det politiska ansvaret för nästan alla palestinier på Västbanken och Gazaremsan. I en västdemokrati skulle de ställas till svars för försummelser, passivitet och aktioner som inte gagnar vanligt folk. De dagliga attackerna mot civila i Israel skapar en konstant oro hos folk som sedan kräver hårdare tag. Ariel Sharon, som är så lågt aktad i Sverige, blir allt populärare i Israel. I Israels samlingsregering ingår flera partier och totalt finns 18 partier representerade i Knesset. I konflikten med palestinierna råder stor enighet från höger till vänster. Palestinierna tror att de kan besegra israelerna därför de senare vant sig vid en hög levnadsstandard och inte anses beredda att dö för sina ideal. Det är en grov underskattning och felsyn. En levande demokrati går inte under så lätt, i synnerhet inte en som kämpar för sin existens. Det slår bara tillbaka på palestinierna själva.

Vid vårt besök i Knesset blev vi informerade av en knessetmedlem som tillhörde det nationalreligiösa partiet. Han ingick i oppositionen, gav en klar bild av arbetet i Knesset, vars sessionssal vi senare besökte. Först framträdde en kvinna som nästan sjöng fram sitt budskap, därefter talade en ortodox jude som flera gånger blev avbruten. Han svarade genast och fortsatte sedan i gott humör. Det hela påminde om de "bråkiga" engelska underhusdebatterna.

Besöket på UD var självfallet mycket intressant. Tre höga tjänstemän gav sina redogörelser för det politiska läget just nu och relationerna med Västeuropa. Allmänt uppskattade man Göran Perssons insatser. Med honom kom en tydlig vändning i förbindelsen med Israel. Förr, t o m Tage Erlanders regeringstid, hade Sverige ett nära och gott förhållande till Israel. Även internationellt har Göran Perssons ställningstagande betytt mycket. Betr. svenskarna i allmänhet är det annorlunda. Endast 40 % ser positivt på Israel, jämfört med 47 % i Frankrike, som dessutom har flera miljoner muslimer. Trots de många oroande tecknen i skyn ville inte UD-tjänstemännen ge upp tanken på fred, men de satte upp en rad villkor som måste vara uppfyllda. Allmänt såg man pessimistiskt på fredens möjligheter, men så länge freden med Egypten håller, blir det antagligen inget storkrig.

Vid ett besök hos Brita Stark i Jerusalem fick vi träffa en f d journalist från Expressen, Eric Sjöquist. Även han uppehöll sig länge vid de fastlåsta positioner som nu rådde. Han var nog den som såg mörkast på framtiden. Han menade att informationskriget alltid kommer att vinnas av palestinierna så länge Israel inte satsar mer på denna sektor, t ex genom fler övertygande och språkkunniga resande ambassadörer. Sjöquist ansåg till sist att ett storkrig i Mellanöstern kom allt närmare.

Eric Sjöquists huvudredogörelse den där kvällen handlade dock om Raoul Wallenberg, vars fall han sysselsatt sig med i 40 år och som lett fram till en nu publicerad bok. Han berättade länge och intensivt om denne man som "ingen kände" men som blivit världsberömd genom sina insatser för judarna i Ungern. Sjöqvist berättade med stor vrede om "de två förlorade åren" efter Wallenbergs arrestering och fram till hans förmodade död 1947. Den socialdemokratiska regeringen under Erlander blev hårt kritiserad för passivitet och flathet, spec utrikesministrarna Günther och Undén. Sveriges ambassadör i Moskva, Söderblom, kom att spela en ödesdiger roll i samband med ett viktigt möte med Stalin.

Under vår resa på Golan fick vi en gruvlig lektion i aggression och hjältemodigt försvar. Tänk om syrierna nöjt sig med att njuta av den underbara utsikten över Genesaret i stället för att bombardera fredliga israeliska bönder mellan 1948 och 1967! Vår svensktalande guide, Eva Yaron, delade med sig av sina djupa kunskaper och svarade på våra frågor. Det behövde aldrig bli långtråkigt trots de många milens körning. På torsdag kväll bjöds vi på en minnesvärd konsert med en av Tjajkovskijs symfonier som huvudnummer, på fredag kväll åt vi en stämningsfull sabbatsmiddag hos en judisk familj och på avresedagens förmiddag bevistade några vänner och jag en gudstjänst i en närliggande synagoga. En utomordentligt givande vecka,fylld med intryck och livliga diskussioner, var slut.

Alf Norbäck

Utlagd på hemsidan 7/12 -01

Tillbaka