Intryck från "Styrelseresan" till Israel 5/11 - 13/11 2004

Vi tretton som åkte på denna resa hade mycket olika bakgrund men en likhet - kärleken till landet Israel.

Efter att vi landat på Ben Gurion-flygplatsen blev det direktbuss till Jerusalem. Vi kunde följa den nedgående solens väg mot horisonten. När vi närmade oss målet och Jerusalem Tower, vårt hotell, badade allt i lampors och strålkastares sken. Efter att vi intagit våra rum gjorde vi en snabb promenad till Västra Muren, som är det officiella namnet på den synliga mur som gränsar till det gamla templet. Själv föredrar jag namnet Klagomuren, eftersom det förkroppsligar judarnas flertusenåriga lidanden. Det visade sig inte vara helt lätt att gå "raka vägen". Vi hamnade i Gamla stans små gränder och trappor och efter några navigeringsfel kom vi ut på den kära plattan framför Muren. Det var sabbatsafton och vid själva Muren stod som vanligt en lång rad svartklädda ortodoxa som bugade sina huvuden rytmiskt, en del sträckte sina händer mot stenen och kysste den förbehållslöst. Bibelläsningen, tyst eller högt, pågick hela tiden. Jozef Stern tog mig med till ett sorts bibliotek längst fram till vänster. De få människor som fanns därinne studerade tydligen Torah-rullar. En lugn och varm stämning grep mig.

Nästa dag besökte vi Mini Israel, som är en modell av landet. Eva Yaron, som skulle bli vår guide under större delen av resan, hade här sin första uppgift. Vi började vid Haifa och promenerade sen på små slingerstigar norrut. Vi passerade Carmelberget, Genesarets sjö, Golan och vidare söderut mot Jerusalem o.s.v.. Knesset såg ståtligt ut även som modell. Därefter promenerade vi ett par timmar i det judiska kvarteret i Gamla staden med sina många basarer. Senare på eftermiddagen var vi inbjudna till förre ambassadören i Sverige, Zvi Mazel med fru. Vi fotograferade varann ute på värdfolkets altan, som låg högt upp och liksom flöt omkring i Jerusalems underbara kvällsljus. En vackrare bakgrundsutsikt från en lägenhet har jag aldrig varit med om tidigare. Vårt värdpar bjöd generöst på olika smörgåssnittar medan vi diskuterade Israels problem. Även riksdagskvinnan Annelie Enochsson med son deltog i denna diskussion.

Påföljande dag besökte vi Minharot Hakotel, där vi vandrade på den 2000-åriga herodianska gatan. Det var smala tunnlar i olika nivåer. Det kändes märkligt när vi gick på. de gatstenar som Jesus kanske vandrat på. I slutet av vår ganska långa vandring i "underjorden" passerade vi ett mycket enkelt bönerum där kvinnor bad med sina böljande huvudrörelser. En kvinna i 30- ­årsåldern stod hela tiden och dunkade sitt huvud mot en stenvägg med den uppslagna Bibeln som skydd. Hon verkade förtvivlad. Kanske sörjde hon sin familj som dött i en terrorattack. Jag grät också.
Ute igen redogjorde Eva för utgrävningarna i Davidsson Center och sen var det dags att besöka Förenade Israelinsamlingens hus. Det gällde deras arbete för terroroffer. En yngre kvinna intervjuades om sina upplevelser och de skador hon fick. Tror att det var dådet någon vecka efter mitt förra besök i Jerusalem i slutet av 2001 i ett kafé. Hon berättade på hebreiska och intervjuaren översatte till engelska
Vi besökte sen Yad Vashem, Förintelsemuseet som jag tidigare besökt ett par gånger. Men man måste alltid påminna sig om det värsta brott som begåtts mot det judiska folket. I ett rum, som var nytt för mig, hedrades minnet av de mördade barnen, mellan en och två miljoner. Vi gick längs en ledstång i ett mörkt rum. Ovanför oss lyste på ett himlavalv ett myller av små ljuspunkter, var och en representerande ett dödat barn. En röst läste upp barnens namn. Uppläsningen pågår ständigt, ständigt. Vid utgången köpte jag några minnessaker, bl.a. en Davidsstjärna av guld. Jag räknar med att dagligen bära den i ett halsband till minne av Förintelsen och av lojalitet med Israel.

Nästa dag handlade mycket om politik. Vi besökte Knesset och fick först en introduktion av israeliska UD och därefter en liten promenad i Knesset. Den jättestora Marc Chagall-målningen blir man aldrig klar med. Alltid finns något nytt att fundera kring.
Åter på hotellet fick vi avlyssna ett föredrag av chefen för The Middle East Research Institute (MEMRI) Yigal Cameron. Det var högst intressant. MEMRI har noga följt utvecklingen i Mellanösterns arabstater och Iran under åtskilliga år och registrerat många positiva förändringar efter den 11 september 2001. Det finns en rörelse bort från diktatur och bokstavlig tolkning av koranen. Cameron visade bl.a. en video med ett föredrag för en stor samling muslimer. Allt gick ut på att muslimer ingenting uträttat de senaste två hundra åren –på stället marsch eller tillbakagång. Det var en häpnadsväckande självkritik - och alla i salen tycktes acceptera analysen! Camerons föredrag gav hopp om en demokratisk utveckling i Mellanöstern och i dess förlängning om fred mellan Israel och palestinierna samt övriga arabstater.
På kvällen blev vi bjudna på middag ute på en restaurang av Naftali Tamir, chef för den skandinaviska avdelningen på UD. Vår grupp diskuterade öppenhjärtigt med honom och hans hustru, bägge invandrare, han från Sovjet och hon från Österrike. Den delikata måltiden var pricken över i.

Tisdagen den 9 november började vi "göra" det moderna Israel. Fred Bindefeldt från vår systerförening Israel-Sverige guidade oss i Tel Aviv. Staden är känd för sin moderna och vackra Bauhaus-arkitektur. Dagen avslutades i Freds bostad, där vi åt en god lunch och träffade den svenske ambassadören i Israel, Robert Rydberg. Han ville eller kunde inte avvika från den officiella svenska kritiken mot Israel.

Nästa dag började med ett besök på Jerusalem Centre for Public Affairs, där vi fick lyssna till ett föredrag av professor Raphael Israeli, den kände islamologen. En röd tråd i hans anförande var resonemanget om identiteter. Samtidigt som de israeliska araberna har lärt sig uppskatta det moderna israeliska samhället, känner de sig utanför. Det var alltså först en period av "israelisering" som sen övergick till en "palestinisering" De gör inte värnplikten, vilket möjliggör för dem att genast efter gymnsiestudier börja vid universitetet. Denna positiva diskriminering tilltalar inte alla israeler. De israeliska araberna undervisas på arabiska med hebreiska som andra språk. De israeliska araberna är ju också palestinier och känner lojalitet med folk på Västbanken och Gaza. Till sist tillhör de den arabiskt-muslimska världen, vilket ger dem en känsla av samhörighet med hundratals miljoner araber/muslimer i regionen. Allt det nämnda utgör hinder för deras fullständiga integration i det israeliska samhället. Israeli föreslog en rad åtgärder för att minska dessa arabers främlingskap i det israeliska samhället, vilket var mycket viktigt med tanke på deras stora befolkningsandel, 22 %. Han var dock i det stora hela pessimistisk beträffande fredsutsikterna.
Vi åkte sen buss till Haifa. På vägen dit besökte vi en mycket välskött bosättning vid namn Ariel. Vi passerade många olivträdslundar som ägdes av palestinier. Människorna i Ariel yrkade faktiskt inte på något skyddsstängsel - de hade ett harmoniskt förhållande till de palestinska grannarna med många affärskontakter.

Påföljande dag träffade vi Haifas borgmästare som är muslim och vänsterradikal. Han berättade om det relativt konfliktfria förhållandet mellan muslimer, judar och kristna i staden. Det är vanligt att de bor i samma hyreshus. Haifa är Israels mest sekulariserade stad. Vår guide tog oss med på en konstpromenad i Haifa. Arabiska konstnärer hade fått fria händer att utsmycka fasader och portaler med allt från graffiti till modern konst. Ibland lyckat men det var synd att husen var i behov av renovering. Dagen avslutades med ett intressant besök i Technion, tekniska högskolan i Haifa, där en ung forskare började med att demonstrera en antimissil, Arrow, som Technion utvecklat.
Inom trädgårdsnäringen hade forskats fram en elektronisk apparat som kunde registrera mognadsgrad och ev. skador hos frukt på det löpande bandet. I en annan avdelning experimenterade man kring förarlösa traktorer (för att rädda förare från att bli nedskjutna av terrorister). I övrigt forskades mycket inom området säkerhet, begripligt nog. Studenterna får ofta attraktiva tjänster inom försvaret efter sin utbildning. Vi fick också lyssna till ett föredrag om ubiquitin, det nya cancermedlet som bara riktar in sig på sjuka celler. Upptäckten gjordes av tre nobelpristagare, av vilka två kommer från Technion.

Den näst sista dagen åkte vi till korsfararstaden Acko och vidare till Safed som är ett gammalt centrum för judisk mystik, kabbala. Vi gick där i de trånga gränderna, besökte en sefardisk och en askenasisk synagoga, med mycket vackra interiörer. Gamla skadade torahrulIar och andra böcker fick inte slängas, inte användas, men de måste förvaras bakom glas som heliga ting. En affär med bivaxljus blev populär i gruppen.

Den sista dagen började med ett besök i Bahai-trädgården som kännetecknas av perfektion; gräsmattor, häckar, träd- allt skulle vara en hyllning till Bahai, försoningens och toleransens religion.
En Bahai-anhängare får aldrig brusa upp, bli vred. Det låter bra - men är det realistiskt?
På vägen till Ben Gurion-flygplatsen stannade vi upp i en drusby. O, så mycket vackert som såldes i deras marknadsstånd. Druserna är en väldigt speciell folkspillra. De tillhör en annorlunda muslimsk sekt och de måste t. ex. gifta sig med en drus. Och de gör värnplikt som övriga israeler. Snart väntande flyget hem på oss. Vi tackade vår förträffliga guide, Eva Yaron, för veckan som gjort oss kunnigare och lite klokare.

Alf Norbäck, ordf i Samfundet Sverige-Israel på Gotland

Tillbaka