Äldre artiklar

Här finns Samfundet Sverige-Israels samlade arkiv av artiklar och olika uttalanden mellan åren 2000-2005. Bläddra bland samtliga artiklar nedan, eller sortera efter någon av följande underkategorier:

Det går också bra att söka på innehåll i sökformuläret uppe till höger.
 

Tal vid årskonferensen 2005 i Kristianstad
Posted by Andreas Olofsson (admin) on Oct 27 2006
Äldre artiklar >> Uttalanden

2005-05-21

Anförande av ledamoten av Europaparlamentet och ordföranden i Samfundet Sverige – Israel Gunnar Hökmark vid öppnande av samfundets årliga konferens i Kristianstad lördagen den 21 maj 2005 

Det talade ordet gäller

För sextio år sedan fick andra världskriget sitt slut. Det Europa som formade vår tids världsbild fick sin grund.

Den 8 maj två år tidigare stupade Mordecai Anielewicz på det gömställe som låg på den legendariska adressen Mila 18 i Warszawa. Han blev 24 år och var ledare för det första öppna väpnade motståndet mot Hitlertyskland på tyskkontrollerad mark.

Vid krigets slut två år senare fanns inte längre Nazityskland. Det var nedkämpat och besegrat.

De som en gång hade propagerat för Lebensraum och hetsat för den ariska rasens överlägsenhet, som programmatiskt hade förklarat att judar skulle utrotas, de tog sina liv i en bunker under jord samtidigt som deras militära styrkor ovan jord var förintade och deras land låg i ruiner.

Nazismen var som ideologi avslöjad som en politisk överbyggnad för inskränkthet och fördomar och som ett komplexfullt uttryck för människans sämsta anlag till hat, ondska och brutalitet. Det fanns den 8 maj 1945 ingen tvekan om vem som hade vunnit och vem som hade förlorat.

När upproret i Warszawaghettot bröt ut var det det första öppna väpnade upproret på nazikontrollerat territorium. Kriget var långt ifrån slut. Stora delar av Europa var ockuperat av tyska trupper. Få kunde tro att de allierade så totalt och så snabbt som på två år skulle ha krossat ett Hitlertyskland som för många framstod som oövervinnligt. Många ställde in sig på ett långvarigt nazistiskt herravälde i Europa

Upproret skedde i ett Europa där historien stod och vägde. Det fanns ingen som visste hur kriget skulle utfalla. Det tog sin plats i ett plågat ghetto just när Hitlers mordmaskin gick på högvarv.

Före kriget levde 375 000 judar i Warszawa. Före mars 1942 var 80 % av förintelsens offer vid liv. Efter februari 1943 var närmare 80 % av dess offer döda. Den nationalsocialistiska mordmaskinen skövlade människoliv i en pervers effektivitet som mänskligheten aldrig tidigare hade skådat.

Så såg Europa och framtiden ut för Mordecai Anielewicz och hans sammansvurna när de inledde upproret i Warszawas ghetto, just i den stad där tyskarna genom bombningar hade inlett kriget fyra år tidigare.  Deras uppror blev ingen militär vändpunkt men en moralisk.

Nazisternas bödlar möttes för första gången med väpnat motstånd. De mötte ett motstånd som var enkelt men modigt. De tvingades retirera i strider man mot man där deras motståndare på sin höjd hade enkla handeldvapen.

Den 19 april beslutar tyskarna om att likvidera Warszawaghettot. Då fanns fortfarande 60 000 människor i livet där. Det är då det riktiga upproret börjar. Upproret blev en signal om att ingen var så underkuvad och så svag att man inte kunde resa sig, att man inte kunde göra motstånd. Striderna avslöjade att inte ens Hitlertysklands militära övermakt räckte för att övervinna modet hos 700 beslutsamma vars vapenmakt bara bestod av 9 gevär, 59 pistoler och några handgranater.

Det tar den tyske SS-generalen Jurgen Stroop en månad, till den 15 maj, innan han har slutfört sin skändliga mördarverksamhet. Den 15 maj förstör nazisterna den centrala synagogan i Warszawa och mördaren Stroop förklarar Warszawa ”Judenrein”.

Den 8 maj stupade Mordecai Anielewicz, kanske genom att han själv tar sitt liv men förmodligen på grund av tyska gasattacker mot det gömställe som han uppehöll sig vid,  nämligen Mila 18 som genom författaren Leon Uris roman med samma namn har kommit att bli legendarisk för mod och motstånd. Mila 18 blir en symbol för judiskt motstånd och för tanken att det judiska folket ska äga sitt eget försvar och sin egen rätt.

Det som kännetecknade Warszawas judar liksom alla andra som gick under i förintelsen var att de saknade ett försvar för sin rätt och för sina liv. De var utelämnade åt den brutala maktens ondska. Mila 18 och upproret i Warszawaghettot visar att det inte behöver vara så. Man kan försvara sig, man bör försvara sig och man måste kunna stå upp emot hat och ondska.

Sett i detta perspektiv blir upproret i Warszawaghettot inte bara det första väpnade upproret på tyskkontrollerat territorium i andra världskrigets Europa utan också ett första slag för att etablera en statsordning som ger judar ett eget försvar i kraft av det egna modet och den egna viljan, utan beroende till någon annan.

Genom sin motståndsvilja kom de att forma den viktigaste förutsättningen för den blivande staten Israel men också för varje annan rättstat, nämligen insikten att man både måste och kan försvara sig. Ingen stat kan existera utan denna insikt och varje stat som ger upp den lämnar sina medborgare försvarslösa mot det civiliserade samhällets fiender.

Det finns i dag ingen tvekan vem som vann upproret i Warszawaghettot. Historiens dom är kompromisslös. De som göt sina liv mot en militär övermakt utan några egentliga vapen annat än det som kunde skrapas samman i ett ghetto, utan någon annan utbildning än den som rättrådigheten gav, dem minns vi med heder, deras banemän med skam. I Warszawaghettot vann de den blivande staten Israels första slag, nämligen slaget om moral och judars rätt till försvar.

Det finns något i upproret 1943 som är en lärdom för alla tider. De som står för moral och rätt kommer aldrig att kunna kuvas. De kan besegras men aldrig kuvas. Efter andra världskriget hamnade halva Europa under ny diktatur. Den diktaturen föll först när tillräckligt många valde att stå upp mot ovärdigheten och mot förnedringen.

Kvinnorna och männen som gjorde uppror i Warszawaghettot var de första som i kampen för dagens Europa gjorde uppror mot den totala övermakten.

Men de visade också att den totala övermakten kan övervinnas.

Den 8 maj för 60 år sedan fanns det ingen tvekan om vem som vann och vem som förlorade. I dag när vi tittar tillbaka på historien är det lika uppenbart. Europa är fritt och förenat. Staten Israel finns som ett skydd för judar i hela världen, som en rättstat och demokrati trots de krig man fått utkämpa för att värna sin nation.

Det var inte de tyska soldater som mördade och som gasade husen i Warszawaghettot som vann kriget utan de som stod upp för frihet och rätt, för sitt folks och sin nations rätt att leva i sanning och i frihet. Upproret i Warszawaghettot var ett led i de okuvligas kamp mot ondskan och brutaliteten. Det Europa vi i dag lever präglas av att totalitära idéer har kunnat trängas undan genom enskilda människors mod att stå upp för sin egen värdighet och för att kunna leva i sanning med sig själva. Att enskilda människor vågar dra gränsen, att de totalitära idéerna bekämpas, att det som inte får tolereras inte tolereras.

Det är för mig självklart rätt att Europasamarbetet förhindrar krig mellan länder.. Det har fungerat som en hamn och trygghet för länder som i 1990-talets början lämnade decennier av förtryck, koncentrationsläger och avrättningar bakom sig liksom det har fört människor och folk närmare varandra, över gränser som tidigare stod för motsättningar. Det har bidragit till en utvidgning av rättstat och säkerhet.

Men det är lika självklart fel att förintelsen av sex miljoner judar berodde på nationers krig eller på bristen på det överstatliga samarbetet i 1930-talets Europa. Att förstå vägen till Theresienstadt är både enklare och svårare än så.

Enklare därför att förintelsen så uppenbart var en funktion av rashat, antisemitism och två totalitära ideologier som gav varandra fria händer när man satte människovärdet på undantag. Det var inte kriget som ledde till Theresienstadt utan hatet och eftergivenheten. Det var tvärtom kriget som satte stopp för Theresienstadt, Treblinka, Auschwitz och som ledde vägen till tribunaler där nazistiska ledare dömdes som de brottslingar mot mänskligheten de var.

Svårare därför att ett samarbete som bygger på medborgarnas fri- och rättigheter visserligen står i vägen för den brutala ondskan men likväl inte är tillräckligt. Ondskan försvinner inte på grund av att demokratiers samarbete med varandra. Den ställer krav som går bortom detta, att de som vill värna demokratin och människovärdet också kan och vågar dra gränsen mellan det som är förenligt med rättstat och demokrati och det som inte kan accepteras. Det är inte alltid så självklart, det ser vi även i vår tid.

Vi var tysta inför Gulagarkipelagens miljontals offer liksom inför det politiska förtryck som i ett halvt sekel härskade l i halva Europa. Vi förstod inte att gripa in i tid mot den etniska rensningen på Balkan och vi hade heller inte de militära förutsättningarna att göra det. Vi lät folkmordet i Rwanda ske utan att göra något åt det. Och vi låter just nu en etnisk rensning som antingen är folkmord eller på gränsen till folkmord ske i Darfur i Sudan.

För att förstå Theresienstad och för att kunna hindra att historien upprepas måste vi inse att vägen till förintelsen var en annan än den till kriget mellan nationer. Den var ett resultat av att demokratiska krafter teg inför en antisemitism som vann ökat stöd och av att man inte kunde och inte vågade dra ett streck mellan demokratins krav och de totalitära krafternas förakt för människor. Förintelsen var ett barbari som gick bortom krigets och följde en annan logik än krigets. Det är det vi måste lära oss av i dagens Europa, inte minst eftersom vi gjort om misstagen så många gånger.

Europasamarbetet förhindrar krig mellan länder men eliminerar inte genom sin blotta existens vare sig hatet eller eftergivenheten. Det ser vi i dagens Europa där antisemitism växer sig starkare, utan att vi förmår eller vågar drar gränsen gentemot dem som hävdar religiös övertygelse som om religionsfrihet ursäktar antisemitism och våldshandlingar.  Det ser vi i europeisk debatt där det framstår som världens mest naturliga sak att skylla problemen i Mellersta Östern, den internationella terrorismen och förtrycket av miljontals araber på staten Israels existens, som om krigshetsarna, förtryckarna, terroristerna och finansiärerna inte är de som har ansvaret.

Det finns bara ett land i världen som hotas av utplåning. Så sent som 1973 var grannarna nära att i ett överraskande militärt angrepp lyckas med att utplåna staten och driva dess medborgare ut i havet. Under decennier därefter har detta land som ensam demokrati i regionen fått leva med terrorism och med grannstater som medvetet odlar hatet mot dess invånare. Ett av länderna i grannskapet utvecklar kärnvapen och medeldistansmissiler samtidigt som man öppet uttalar hotet att utplåna Israel.

När en av de mer kända svenska statsvetarna i Sverige, Ulf Bjereld, på DN-debatt skriver om att stödet för Israel är det lägsta på årtionden handlar det mer om att framhäva och visa hur illa omtyckt Israel är än att försöka förklara hur det kan komma sig att en liten demokrati omgivet av stora diktaturer beläggs med konfliktens skuldbörda. Men när det gäller Israel finns inget intresse att förklara eller att förstå, bara att låta opinionen vara ett uttryck för hur djup Israels skuld är.   

Det borde vara av intresse för svensk statsvetenskap att gå från ytliga opinionsundersökningar till djupare analys av de bakomliggande drivkrafterna för hur uppfattningar om en konflikt formas. Det handlar i detta fall i allra högsta grad om vår förståelse för demokratins villkor och diktaturens karaktär på ett sätt som kräver mer än det pliktskyldiga stödet för demokrati.

Oförmågan att se förtryckarnas ansvar, snarare än att göra offren till de skyldiga,  är tyvärr inget nytt i den svenska samhällsdebatten.

Under många årtionden omfamnades olika enpartistater för sina stora samhällsvisioner oavsett vilka villkor den lilla människan fick leva under. De små baltiska staternas rätt till självständighet från det stora Sovjetunionen accepterades inte förrän de nästintill hade fått den. Kraven på demokrati i Östeuropa avvisades med att de var ett uttryck för det kalla krigets korstågsfararmentalitet. Högre än så stod inte demokratin i kurs när det verkligen gällde.

Synen på Israel hänger samman med en bristande förmåga att se och förstå skillnaderna mellan demokrati och diktatur när de konfronteras med verkligheten. Vi reagerar inte mot vad som är ren och skär antisemitism i en propagandakonflikt utan låter den uttryckas fritt i det internationella samfundet. Och vi står inte upp för dem som hotas och hatas. Och då blir de som hotas lika goda kålsupare som de som hatar.

Det har därför blivit fullt accepterat att hävda att samtliga problem i Mellersta Östern beror på Israel och dess judiska befolkning. Existensen av Israel används som en ursäkt för förtrycket i arabvärlden och som en förklaring till Mellersta Österns konflikter. Den svenska kyrkan utmålar Israel som en i det närmaste illegitimt tillkommen stat där flyktingarna från Europas koncentrationsläger efter andra världskriget utmålas som illegala immigranter. Den israeliska staten och konflikten i Mellersta Östern utpekas på fullt allvar som ett skäl för internationell terrorism som om de regimer förtrycker sina medborgare och som finansierar terrorismen inte bär något ansvar.

Israel får i svensk och europeisk debatt ta på sig ansvaret för konflikterna, fattigdomen och förtrycket i Mellersta Östern. Men sanningen är att de förtryckta och fattiga inte förtrycks av någon annan än av sina egna förtryckare. Vore det inte en fråga för svensk demokratiforskning att fråga sig varför förtryckarna inte får bära det mediala ansvaret för förtrycket? Den svenska politikens oförmåga att stå upp för demokrati och emot diktatur vore något som borde intressera statsvetare.

Det borde även det faktum att det är så lätt att skylla problemen på den judiska staten, inte på dem som hatar den. Det är svårt att tänka sig att någon annan stat än den israeliska skulle få bära en sådan skuldbörda, som går utöver den kritik som kan riktas mot varje lands regering.

Det är en skam för Sverige att det i vårt land är så lätt och så politiskt okontroversiellt att skylla det mesta på den judiska staten och dess blotta existens. Och det säger något om svensk statsvetenskap att opinionssiffror förmedlas oreflekterat som om det inte fanns skäl att analysera och förstå varför demokratin beläggs med skuld samtidigt som diktaturerna lämnas i fred. Opinionen är - oftast - en följd av opinionsbildningen. Statsvetenskapen kanske borde titta på de bakomliggande faktorerna. Det vore nyttigt för demokratin, istället för att använda  opinionssiffrorna som stöd för sin personliga opinionsbildning.

Vi ser både eftergifterna och hatet när vare sig EU eller Sverige reagerar mot den antisemitism som präglar arabisk propaganda. Och vi ser det när Iran kan hota med att utplåna Israel, samtidigt som man utvecklar modern kärnvapenteknologi, utan att frågan förs upp i säkerhetsrådet. Istället lovas Iran eftergifter och att iranskfinansierade Hizbollah, som finansierar självmordsbombare med syftet att döda så många judar som möjligt, inte ska terrorförklaras .

Vägen till Theresienstadt hette hat och eftergifter. Det ställer stora krav på oss även i vår tid, större än hur vi organiserar det överstatliga samarbetet i Europa. Vi får aldrig hemfalla åt aningslöshet på den punkten. Och vi får aldrig vara likgiltiga gentemot förtryckarna, lika lite som vi får vara likgiltiga mot de förtryckta. Och framförallt, aningslösheten får inte leda till en eftergivenhet mot de krafter som i dag står för samma hat som en gång ledde till Theresienstadt. Vi har ett ansvar att göra allvar av orden att det aldrig får hända igen.

Last changed: Oct 27 2006 at 22:27