Samfundet Sverige-Israel - 2002 Förutsättningar för fred

Startsidan • Om Samfundet • Bli medlem • Aktuellt • Kalender • Artiklar • Lokalsamfund • Styrelse • Kontakt • Om Israel • Länkar

Förutsättningar för fred

Föredrag av Ernst Klein vid Samfundet Sverige-Israels Rikskonferens i Linköping 2002-06-01

Det finns enligt uppgift idag tre miljoner palestinska flyktingar. Ingen annan konflikt från åren efter andra världskriget kan uppvisa något liknande.

Det betyder emellertid inte att den palestinska flyktingkatastrofen från början var unik vare sig till sin natur eller till sin omfattning.

Vad de tre miljoner flyktingarna vittnar om är arabvärldens kompromisslösa ansträngningar att hålla den palestinsk-israeliska konflikten levande. Det är märkligt att man i dessa ansträngningar haft FNs helhjärtade stöd. Fortfarande verkar den internationella hjälpmyndighet som inrättades 1948 och ingen tycks ifrågasätta det rimliga i att ingenting gjorts och ingenting görs för att slutgiltigt infoga de palestinska flyktingarna i ett normalt liv. Tvärtom, barn och barnbarn och säkert också barnbarnsbarn till dem som flydde 1948 behandlas fortfarande som flyktingar, bor kvar i läger, får understöd som flyktingar av UNWRA.

När hörde ni senast någon fördöma det omänskliga i den politik som gett detta resultat? När hörde ni sist någon säga annat än att det är Israel som bär skulden till dessa miljoner människors tragiska livssituation?

Bara för några veckor sedan kunde man i radio höra reportern Lars Gunnar Erlandsson tala om hur Israel omedelbart efter den judiska statens upprättande fördrev 700 000 palestinier från deras hem. Kosovoalbanerna fördrevs av serberna. Det var vi medvetna om i några månader, men de flesta av oss har redan hunnit glömma det. Det skedde ju för flera år sedan.

Men myten om de 700 000 palestinierna som fördrevs den lever piggare än någonsin. Ändå är det så att även de israeliska historiker som på ett berömvärt sätt ifrågasatt den israeliska myten att flyktingarna gav sig av på uppmaning av arabvärldens ledare för att lämna fältet fritt för de arabiska arméer som en gång för alla skulle driva judarna i havet inte påstår att att flyktingvågen annat än till en mycket liten del kan förklaras med att israeliska trupper drev bort palestinierna från deras hem.

De viktigare förklaringarna var att människor flydde i skräck inför en kaotisk krigssituation. De flydde därför att de fruktade att den israeliska armén skulle behandla dem på det sätt som deras egna ledare försäkrat att de avsåg att behandla judarna. De flydde också därför att nästan hela det palestinska ledarskapet satt sig i säkerhet i god tid före ett krig som alla visste skulle bryta ut. Och utan ledare blev den palestinska befolkningen ett lätt offer för paniken.

Det finns ingen anledning att förringa den palestinska flyktingkatastrofen. Den är till sin omfattning ungefär lika stor som den finska flykten från Karelen när ryssarna tog över där. Däremot är den naturligtvis inte alls av samma omfattning som de väldiga flyktingströmmar som gick över Europa efter andra världskrigets slut.

Men gemensamt för flyktingarna på den europeiska kontinenten och finnarna som lämnade Karelen är att de för länge sedan givits chansen att bygga upp en ny tillvaro. Jag tror inte att det går att hitta någon i andra eller tredje generationen av dessa flyktingfamiljer som fortfarande upplever sig som flyktingar.

Men de palestinska flyktingarna har hållits kvar i lägren för att hålla hatet levande och för att göra en fredlig uppgörelse omöjlig. Ingen har någonsin sagt till dem att deras förhoppningar om att kunna återvända till de platser och de hus som de själva eller deras farföräldrar den gången lämnade saknar all realism. Tvärtom, man har uppmuntrat dessa drömmerier samtidigt som själva eländet i flyktinglägren i sig givit näring åt drömmarna.

I svensk debatt uppträder många som om Israel helt oförhappandes hade satt igång med ockupation av palestinskt land. Därmed gör man den aktuella situationen helt obegriplig.

Jag vet att jag gör många irriterade -- kanske inte er precis -- för att jag alltid vill börja en diskussion om dagens Mellanösternsituation med arabstaternas vägran att acceptera FNs delningsplan från 1947.

Egentligen borde jag också påpeka att någon palestinsk opinion för en egen stat inte alls fanns den gången, ännu mindre något palestinskt ledarskap som skulle ha kunnat ta över ledningen av en sådan stat. Den palestinska befrielseorganisationen bildades först 1964 och då som ett instrument för Egypten och andra arabstater.

De palestinska flyktingarnas situation har gång på gång diskuterats i FN. Gång på gång har också arabvärlden formulerat sin ståndpunkt det finns ingen annan lösning än att flyktingarna får återvända.

I en debatt i FN 1958 belyste dåvarande israeliske FN-ambassadören Abba Eban hur alla andra flyktingproblem i världen bland dem de nio miljonerna flyktingarena undan Koreakriget, de 8,5 miljonerna hinduer och sikher som lämnade Pakistan för Indien och de 6,5 miljoner muslimer som lämnade Indien för Pakistan i likhet med de judiska flyktingar som kommit till Israel från arabvärlden eller från Europa efter förintelsen alla hade kunnat lösas genom en assimilation i flyktingarnas nya värdland. Endast den palestinska flyktingfrågan förblev olöst. Det följde av en arabisk beslutsamhet att inte acceptera någon annan lösning än just återvändandet. I samma FN-debatt framhöll Ahmed Shukeiry, den gången saudisk ambassadör, senare PLO-ledare, att rätten att återvända överhuvudtaget inte var en fråga vare sig för FN eller för Israel eller för någon annan. Den var ovillkorlig och självfallen.

Flyktingfrågan är onekligen en av kärnfrågorna i konflikten. Men den är det för att arabvärlden gjort den till detta, för att hålla revanschismens låga flammande.

Israels utplånande har under årtionde efter årtionde varit målet för arabländernas politik.

Det började med ständiga gerillaattacker -- de s k fedayeen på 50-talet -- för att luckra upp moralen i Israel. Den politiken framtvingade Sinaikriget 1956.

Återigen kunde Israels seger inte förvandlas till en fredsuppgörelse utan arabstaterna fortsatte sina förberedelser för ett storangrepp på den judiska staten. Att ständigt påminna om denna yttre fiende hade ett dubbelt syfte. Dels räknade man med att till slut faktiskt vinna framgång. Dels kunde man genom den ständiga mobiliseringen och hatpropagandan mot Israel avleda ett inre missnöje med de usla diktaturregimer som styrde i de egna länderna.

1967 kom en ny urladdning. Den blev nödvändig efter en tävlan i krigshets mellan Egypten och Syrien. Den ledde till total katastrof för den arabiska sidan. Israel segrade på alla fronter och ockuperade efter kriget inte bara hela Palestina utan dessutom Gaza. Sinaiöknen och Golanområdet i Syrien.

Men viljan att sluta fred var lika obefintlig på den arabiska sidan. På mötet i Khartoum på sommaren 1967 fastslogs de tre ovillkorliga nejen nej till erkännande av Israel, nej till fred, nej till förhandlingar.

Det sägs att Israels ockupation är olaglig. Men till vem skulle man lämna tillbaka ockuperad mark? Till dessa stater som vägrade att ens uttala namnet Israel? Skulle detta ha tolkats som annat än en indirekt seger för den arabiska aggressionen?

Det dröjde inte länge förrän Egypten proklamerade ett utnötningskrig vid Suezkanalen och tvångsförflyttade en miljon människor för att trupperna skulle kunna agera obehindrade av hänsyn till civilbefolkningen. Men Israel lät sig återigen inte besegras och utnötningskriget tycktes nöta ut sig själv.

Men 1973 var det dags igen Syrien och Egypten genomförde ett samordnat blixtanfall under Yom Kippur-helgen. Det var nära att lyckas. Men Israel hann mobilisera för en motattack och segrade igen. På något sätt upplevde ändå Egypten att man vunnit en sorts seger. Man hade demonstrerat att Israel kanske inte var oövervinnerligt.

Det var efter denna seger som Anwar Sadat vågade bryta med den dittills sprickfria arabiska fronten och erbjuda Israel fred i utbyte mot ett återlämnande av de områden man ockuperat 1967.

Men han fick inga efterföljare. Tvärtom. Egypten som varit den ledande nationen i arabvärlden uteslöts ur Arabförbundet som en förrädare. Israel måste krossas. Det var den evigt oföränderliga arabiska parollen.

Det var då vi fick uppleva den nya kampanjen i västvärlden om Israel bara gör upp med palestinierna löser sig alla andra problem. Att palestinierna vände sig mot freden med Egypten berodde bara på deras rädsla för att återigen bli bortspelade i det interna arabiska maktspelet.

Vad ingen av dem som drev denna agitation ville förstå var att palestinierna inte fick sluta fred med Israel. Om de som bodde i de ockuperade områdena försökte göra upp hade man ett effektivt vapen emot dem, ett vapen som vässats i årtionden de palestinska flyktingarna för vilka varje fred som inte gav dem rätt att återvända var ett djupt förräderi.

Freden med Egypten blev därför inget stopp för de ständiga attackerna mot israeliska städer och byar. Tvärtom, till slut blev dessa attacker ett så stort problem att de provocerade fram Libanon-kriget, från början tänkt som en begränsad aktion, men till följd av Ariel Sharons alltför stora visioner förvandlat till ett krig för att slutgiltigt både krossa PLO och framtvinga en fred med Libanon. Kriget var både en framgång och ett misslyckande. Det var en framgång på det sättet att det tvingade bort PLO från Israels närområde till en exiltillvaro i Tunisien. Det var ett misslyckande på det sättet att Israels ockupation av södra Libanon bidrog till att ge den shiamuslimska extremistorganisationen Hizbollah luft under vingarna.

Hizbollahs terroraktiviteter är ett lärorikt exempel på hur kampen mot Israel förs. Rörelsens mål angavs vara att befria Libanon från den israeliska ockupationen. Israel var å andra sidan kvar i Libanon för att skydda det egna landets invånare i norr från attacker från andra sidan den libanesiska gränsen. Till slut blev priset för ockupationen emellertid för högt, Hizbollah hade helt enkelt alltför stora framgångar. Den israeliska allmänheten tröttnade på en ockupation som innebar ständiga förluster av unga soldaters liv. Man lät sig övertyga om att Hizbollah skulle kunna förmås upphöra med sina attacker om Israel lämnade Libanon.

Den kristna libanesiska milisen i området, som varit Israels allierade, var de som fick betala priset för Israels reträtt. Moraliskt var detta inte helt aptitligt. Men vad som är värre Hizbollah upphörde inte alls med sina attacker mot Israel. Under förevändningen att Israel också borde lämna tillbaka ytterligare ett litet område till Libanon fortsätter attackerna, trots att FN fastslagit att Israel dragit sig tillbaka till den erkända gränsen. Det omstridda området har tillhört Syrien. Dess existens utgör givetvis endast en förevändning för fortsatta Hizbollah-aktioner.

Fördrivningen till Tunis innebar naturligtvis en försvagning av PLO och i slutet på 80-talet uppstod på de ockuperade områdena en upprorsrörelse som inte var styrd av PLO och som inte syftade till att krossa Israel utan hade det mera begränsade syftet att göra slut på ockupationen. Till en tid kunde man hoppas att palestinierna på Västbanken och i Gaza skulle ta sitt öde i egna händer och strunta både i PLO och i de flyktingar som fanns i den övriga arabvärlden. Men Yasser Arafat lyckades olyckligtvis knyta ihop intifadan med PLO. Det pris han betalade var att PLO äntligen förklarade sig berett till samexistens med Israel.

Både i Israel och i omvärlden växte optimismen om att en fredsuppgörelse nu skulle vara inom räckhåll. Men vi glömde två saker arabvärlden hade ännu inte något beslut om att acceptera Israel och flyktingarnas situation var efter årtiondenas vistelse i läger mera desperat än någonsin.

Så här i efterhand måste man nog säga att Oslo-processen byggde på en illusion, illusionen att Israels existens inte längre var ifrågasatt av araberna och att flyktingfrågan inte skulle bli något hinder för en fredsuppgörelse.

Fiaskot i Camp David för två år sedan var nog inget misstag. Saudiarabien och andra PLO-sponsorer i arabvärlden ville inte att palestinierna skulle sluta fred med Israel och flyktingarna hotade att göra revolt mot de palestinska ledarna om dessa gick med på en lösning som inte innebar en rätt till återvändande. Arafat vågade inte ta striden -- kanske ville han inte hller. Resultatet blev den nya intifadan, som kanske fått en del av sin inspiration från Hizbollahs framgång, att Israel ensidigt drog sig tillbaka från södra Libanon när priset blev för högt.

Om jag ända ska sluta i ett mera optimistiskt tonläge så har självmordsbombarna och Israels räder in i de palestinska områdena haft det goda med sig att de flesta palestinier antagligen insett att detta inte är en metod för att tvinga Israel att lämna de ockuperade områdena. Självmordsterrorismen har också skrämt upp ledarna i arabvärlden som inser att det kan vara en tidsfråga innan det nya vapnet börjar användas också mot dem.

Därför har de nu i vår äntligen, för första gången, erbjudit sig att erkänna Israel, sluta fred och upprätta ekonomiska och diplomatiska förbindelser om ockupationen upphör. Flyktingarna då? Där använder man nu ett medvetet suddigt språk och ingen kan vara säker på att fredsviljan håller hela vägen.

Men det är en öppning. Men om den ska kunna utnyttjas måste västvärlden och framförallt USA agera med en helt annan målmedvetenhet och långsiktighet än man hittills har gjort. För intifadan har också gjort slut på alla förhoppningar om att parterna på egen hand ska kunna ta sig ur situationen. Det finns idag inget förtroende mellan israeler och palestinier.

Någon måste garantera den framtida gränsen mellan de två staterna till dess att förutsättningarna för en verklig fred vuxit fram. Denna någon kan bara vara USA.

Men är en fredlig samexistens mellan palestinier och israeler alls möjlig? Vill vi söka inspiration till optimism behöver vi bara se oss om i Europa. Vem hade kunnat tro att Tyskland bara en genration efter andra världskriget skulle vara en respekterad partner inom ett europeiskt freds och samverkansbygge?