Samfundet Sverige-Israel - 2002 Samfundet Sverige-Israel Riksårsmötet i Linköping

Startsidan • Om Samfundet • Bli medlem • Aktuellt • Kalender • Artiklar • Lokalsamfund • Styrelse • Kontakt • Om Israel • Länkar

Samfundet Sverige-Israel Riksårsmötet i Linköping

Under försommarens allra vackraste dagar med doftande syrener och praktfullt blomstrande kastanjer samlades drygt åttiotalet engagerade samfundsmedlemmar från Luleå i norr till Malmö i söder. Alla ivriga att känna stöd i gemenskapen kring vår vänskap med Israels hårt prövade folk och vid vårt årsmöte försöka finna en väg till att hjälpa utan att stjälpa - att faktiskt göra något aktivt positivt.

Förutsättningar för samexistens i Mellanöstern - årets brinnande aktuella tema - var den viktiga huvudpunkten under rikskonferensen. Hadar Cars välkomnade oss alla och främst då de två föredragshållarna redaktör Ernst Klein, en av de ledande opinionsbildarna i vår tid, och riksdagsledamoten Gunnar Hökmark (m), en person med politisk tyngd.

Ernst Klein ville börja med en nödvändig historisk bakgrund.

Det finns 3 miljoner palestinska flyktingar som bär vittnesbörd om arabvärldens kompromisslösa vilja att hålla den israelisk-palestinska konflikten från 1948 levande. Inget har gjorts av FN och inget görs i nutid för att hjälpa dem till ett normalt liv. Tvärtom bor de kvar i läger som UNWRA-stödda flyktingar och har förökats med barn, barnbarn och säkerligen också barnbarnsbarn, alla kallade flyktingar.

Andra flyktingar världen över har fått chansen att bygga upp en ny tillvaro genom assimilation i nya värdland. Den palestinska flyktingfrågan förblev olöst på grund av arabernas vägran att acceptera någon annan lösning än återvändandet. Bara de palestinska flyktingarna har hållits kvar i lägren som ett vapen att hålla hatet vid liv och göra en fredlig uppgörelse omöjlig. I svensk debatt uppträder många som om Israel helt oförhappandes börjat ockupera palestinskt land. Därför vill jag alltid börja en diskussion om dagens Mellanösternsituation med arabstaternas vägran att acceptera FN:s delningsplan från 1947. Någon palestinsk opinion för en egen stat fanns inte alls den gången, lika lite som ett palestinskt ledarskap. PLO bildades först 1964.

Israels utplånande har under decennier varit målet för arabländernas politik. Det började med fedayeen på 50-talet med ständiga gerillaattacker, som framtvingade Sinaikriget 1956. 1967 kom en ny urladdning efter tävlan i krigshets mellan Egypten och Syrien med total katastrof för den arabiska sidan. Efter segern ockuperade Israel hela Palestina, Gaza, Sinaiöknen och Golanområdet i Syrien. Vid mötet i Khartoum den sommaren fastslogs de tre ovillkorliga nejen: nej till erkännande av Israel, nej till fred, nej till förhandlingar .

Det sägs att Israels ockupation är olaglig. Men till vem skulle man lämna tillbaka ockuperad mark? Till staterna som vägrade ens uttala namnet Israel? Egypten inledde ett fruktlöst utnötningskrig mot Israel. 73 var det dags igen, med Egyptens och Syriens gemensamma blixtanfall mot Israel. -De var nära att lyckas, men Israel hann mobilisera en motattack och segrade på nytt. Ändå ansåg sig Egypten ha vunnit en stor seger, demonstrerat att Israel kanske inte var oövervinneligt. Efter det vågade Anwar Sadat erbjuda Israel fred i utbyte mot de 1967 ockuperade områdena. Varpå ledarnationen Egypten uteslöts från Arabförbundet som förrädare. Israel måste ju krossas. -Då inleddes västvärldens nya kampanj: "Om Israel bara gör upp med palestinierna löser sig alla problem." Ingen ville förstå att palestinierna INTE FICK sluta fred med Israel. De ständiga attackerna mot israeliska städer och byar upphörde inte utan ledde till Libanonkriget, tänkt som en begränsad aktion men till följd av Sharons alltför stora visioner utvecklat till ett krig, både en framgång och ett misslyckande. Framgången innebar att PLO tvingades bort till exil i Tunisien. Misslyckandet gav det extremistiska Hizbollah luft under vingarna. Ockupationens ständiga förluster av unga soldaters liv var ett för högt pris, och man lät sig övertygas om att Hizbollah skulle upphöra med sina attacker, om Israel lämnade Libanon. Också det en bister felräkning.

På 80-talet uppstod en upprorsrörelse i de ockuperade områdena med främsta syfte att göra slut på ockupationen, och man hoppades att Västbankens och Gazas palestinier skulle ta sitt öde i egna händer. Oturligt nog lyckades Arafat då knyta ihop Intifadan med PLO, som äntligen förklarade sig berett till samexistens med Israel. Optimismen om en fredsuppgörelse inom räckhåll växte både i Israel och i omvärlden. Men i efterhand måste man nog säga att Osloprocessen byggde på en illusion.

Fiaskot i Camp David var säkert inget misstag. Saudiarabien och andra arabiska PLO-sponsorer ville inte se palestinierna sluta fred med Israel. Flyktingarna hotade med revolt om uppgörelsen inte innebar ett återvändande. Arafat varken kunde eller ens ville ta strid för detta. Så uppstod den nya intifadan inspirerad av Hizbollahs framgångar.

Ernst Klein avslutade sin nyttiga historielektion med något mer optimistiska tongångar. Tack vare självmordsbombarna och Israels räder in i de ockuperade områdena tycks de flesta palestinier ha insett att deras försök att tvinga Israel att lämna de ockuperade områdena varit lönlösa. Arabvärldens ledare har, skrämda av självmordsterrorismen, börjat frukta att det kan vara en tidsfråga, innan det nya vapnet vänds mot dem själva.

Så har de för första gången erbjudit sig att erkänna Israel, sluta fred och upprätta ekonomiska och diplomatiska förbindelser om ockupationen upphör. l fråga om flyktingarna används ett suddigt språk - ingen kan vara säker på att fredsviljan håller hela vägen. -Men det är en öppning, och där måste västvärlden och speciellt USA agera målmedvetet och långsiktigt. Det finns inget förtroende mellan israeler och palestinier. NÅGON - och denna någon kan bara vara USA - måste garantera den framtida gränsen mellan de två staterna till dess att förutsättningarna för en verklig fred vuxit fram. Är en fredlig samexistens mellan palestinier och israeler alls möjlig, frågade Ernst Klein till sist. För att få inspiration till optimism behöver vi bara se oss om i Europa. Vem hade kunnat tro att Tyskland bara en generation efter andra världskriget skulle vara en respekterad partner inom ett europeiskt freds- och samverkansbygge?

Gunnar Hökmark inledde sina funderingar med att framhålla den våg av antisemitism, som vi ser växa fram i Sverige och många andra europeiska länder . -Den är rätt enkel och rätt vidrig. Judar ges - oavsett var de bor och är medborgare - skulden för den konflikt som präglar Israels förhållande till sina grannar. På fullt allvar finns det hos oss de, som hävdar att staten Israel skall krossas och försvinna från kartan. Andra säger öppet att om inte Israel agerar "rätt" nu så kommer landets existens att sättas ifråga. Man måste vara blind för att inte se att Mellersta Östernkonflikten nu översätts till blott en konflikt mellan judar och andra - där judar är de skyldiga -samtidigt som man även måste vara blind för att inte se att denna antisemitism också lever av egen kraft. Redan som 15-åring såg Gunnar Hökmark tidningarnas staplar över hur många fiender Israel hade, läste "Det hotade Israel" av Ernst Klein och Per Ahlmark och undrade vad som krävdes av en omvärld, när de goda krafterna lät det hända, som skedde i Hitlertyskland. Han insåg hur viktigt det är att det finns en stat som Israel. Kom ihåg att Israel tillkom av FN, en stat som lyckats utveckla ett ekonomiskt fungerande samhälle, en demokrati, som kan värnas och som kunnat överleva. Det finns många nationer som kräver att Israel ska elimineras. Ingen ifrågasätter Irak, Iran, Syrien eller andra arabstater som nationer - bara Israel, den enda demokratin, är unikt utsatt för detta hot. Ett skäl till den aktuella antisemitiska vågen är att den djupare grunden till konflikten måste inses, det handlar inte bara om att byta mark. På frågan varför USA stöder Israel, svarade en aningslös amerikansk reporter att rika judar köpt politiskt stöd för Israel genom kampanjbidrag till sina politiker. Rimligare förklaras USA-stödet av att den israeliska staten hotas av utplåning av fiender, som har Israels eliminering högst upp på sin politiska agenda. Därtill kommer amerikanernas syn på frihet och demokrati. Inget annat land i Mellanöstern än Israel erbjuder sina medborgare demokratins fri- och rättigheter. Med en vald regering, en opinionsbildning och en debatt, som saknar motstycke inom regionen. Det stora problemet är att det inte finns några demokratiskt valda företrädare för det palestinska folkets intressen, och inga ledare som hävdar demokratins sak och arbetsmetoder har tillåtits träda fram. Det är rimligt att en nation ger en annan, hotad nation sitt stöd. Men det finns en brist på konsekvens i idén om att värna demokratin och mena allvar med det man säger. Antisemitismen växer när de goda krafterna är svaga. Om Syrien, Libanon och Jordanien varit fullvärdiga demokratier med möjlighet att diskutera allt man vill, även en fred med Israel, hade det kanske gått bättre. Sverige och Europa måste ställa krav på respekt för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i dagens diktaturer och i det samhälle och de grupper, som vill forma en palestinsk stat. Det gäller också alla Israels grannar.

Jag talade med Anna Lindh om hennes dubbla standard. Världssamhället måste värna demokratin. Sverige har aldrig varit särskilt bra på att säga ifrån om förtrycket i Sovjetunionen eller ockupationen av de baltiska länderna. Ledande politiker har i långa högtidstal om demokratins krav sällan sagt ifrån tydligt och klart. Men det måste göras nu. Inte bara av enskilda politiker utan av Sveriges regering!

Vi måste också göra klart för grupper i vårt samhälle, som med öppet våld vill hindra demokratisk opinionsbildning och låter hatet till Israel prägla politiken, att vi ställer samma krav på respekt för demokrati och frihet på dem, som vi ställer på oss själva. -Vi måste göra klart för dem att stödet för Israel inte är ett stöd till förmån för judar mot palestinier utan ett stöd för demokratin mot dess fiender. Vi måste visa att vi drar en gräns mellan demokratins och diktaturens idéer om vi vill sätta en gräns för extremism, antisemitism och främlingshat. Det finns ytterst bara en väg till hållbar fred och det är en ökad respekt för andra människor och deras liv.

Ska man få fred måste man vilja det och dessutom ha kontroll. De som ska sluta fred måste bekämpa dem av sina egna som bekämpar freden, och vi måste ställa dessa krav på båda sidorna, underströk Gunnar Hökmark till sist.

Hadar Cars ställde som en inledning till den gemensamma diskussionen den viktiga frågan: Vad kan amerikanerna i USA och vi i Sverige göra för att ge eftertryck åt kravet på demokrati och fredsansträngningar? Åsikterna var många. Detta är ett urval.

    * Skälet till optimism om fredsprocessen var att en ny generation vuxit fram med krav på någorlunda demokrati. Felet var bara att Arafat och hans gäng tog över och förstörde allt.
    * Västbanken har blivit så sönderhackad att där finns väldigt lite utrymme kvar för att bygga en demokrati.
    * Islam bygger på föreställningen om en starkt religionsbunden stat. Det ger inget utrymme för demokrati.
    *
    * Om man ger så mycket legitimitet som möjligt åt de goda krafterna, blir det automatiskt mindre utrymme för de dåliga.

En väg till samexistens presenterade Peter Haas, vice ordförande i svenska vänföreningen för fredsbyn Neve Shalom/Wahat as Salam, intill klostret vid Latrun. Han berättade om hur den judisk födde trappistmunken Fader Bruno för 30 år sedan ville skapa en plats där kristna och judar kunde leva ihop. Idag lever 40-50 familjer på kullen, 50 % är kristna palestinier, 50 % judar. Att experimentet i samlevnad varken varit eller är lätt att förverkliga medgav Peter Haas villigt. Men att Neve Shalom finns, visar att det går att samarbeta. Att det inte finns flera byar av samma slag, visar hur svårt det är. Förutom en vanlig grundskola har man byggt en fredsskola, som sedan 1980 ordnat judisk-arabiska gruppmöten för totalt mer än femtontusen ungdomar. Elever från olika håll i Israel får under några dagar eller en hel vecka lära känna "de andra". Lära varandras språk, pröva sig fram i kontakterna. En internationell expertgrupp som börjat utvärdera denna försöksverksamhet, har utrönt hur barnen upplevt samvaron. Judiska barn, som aldrig pratat med en palestinier tidigare, fick bättre förståelse för konflikten och upptäckte att de är så starka att de möter "de andra" från en överlägsen maktposition. Men de har också förstått att palestinierna har mycket att erbjuda och därför vill respekteras.. Arabbarn från skolan hade förberetts på att de skulle få berätta för "de andra" om sin egen kultur och sina krav på rättigheter. Efteråt var de besvikna över att avståndet dem emellan var så stort. Men de hade ändå upptäckt att "demonen juden" inte var så skrämmande och blivit medvetna om sin egen identitet.

Intifadan har inneburit stora påfrestningar i byn, men inre åsiktsbrytningar får inte sopa bort oss, fastslog Peter Haas. Det har varit demonstrationer utanför skolan, som utmynnat i mycket bråk men å andra sidan fört oss närmare varandra. Man kan ju försiktigt hoppas att fredsskolans arbete i framtiden kan bidra till att den unga generationen på ömse sidor skapar mindre friktioner sinsemellan och större förståelse för varann till fromma för en drägligare samexistens.

Hadar Cars avslutade dagens session med konstaterandet att vi idag får vara glada om vi kan hoppas på att de två världarna en dag ska kunna leva tillsammans. Israel har så oerhört mycket att ge med sina idéer och uppslag som de andra kan anamma.

* * *
Lördagskvällens festmiddag med god mat och härlig musik gav precis den sköna avkoppling och trivsamma samvaro, som alla behövde efter ett intensivt dagsprogram. Det är alltid lika roligt att återse vännerna från andra lokalsamfund och utbyta erfarenheter från året som gått sen vi möttes förra gången. Och den skål för Israel och vårt årsmöte, som Hadar Cars med några väl valda kloka ord utbringade, försatte oss genast i den rätta stämningen. Valet av Aaron Isaacs Jazzband som enda underhållning var en lyckträff med alla de välkända melodierna, som vi lärt oss älska redan från första Israelbesöket. De medryckande tonerna fick också de blygaste att dansa med i en nästan ändlös horrah.

* * *
Söndagen inleddes med tidig lotteridragning, då den flitige vinstinsamlaren och revisorn Lars Ahlgren kunde dela ut 40-talet fina vinster till belåtna lottköpare. Samfundets kassa fick samtidigt en välkommen förstärkning med drygt 7000 kronor.

* * *
Vid årsmötesförhandlingarna utsågs Christina Rogestam, Göteborg, till mötesordförande, och den formella genomgången av alla ärenden gav oss all önskad inblick i hur väl våra valda ledamöter skött sina åtaganden till samfundets bästa. Hadar Cars uttryckte sin glädje över att årets resultat för första gången på senare år varit positivt. Vi vill ju inte ha stora överskott, men det är dock bra med en viss reserv. Jag skulle gärna se att ni hjälper oss att utöka antalet företagsmedlemmar som betalar 5.000 per år. Hittills har vi 6, bland dem Ericssons, men dubbla antalet vore värdefullt att ha. Kassaförvaltaren Håkan Lindblom var flitigt i elden med redogörelser för våra utgifter och balansräkningen. Han är ju också en intensivt engagerad, kritiskt sanningssökande nyhetssamlare på Internet och vidarebefordrar allt av intresse till övriga samfund via vår hemsida.

* * *
TACK! Efter slutat val avtackade ordföranden i deras frånvaro avgående Anita Gradin och Gabriel Romanus för deras insatser i styrelsen och läste upp utkastet till årsmötets traditionella uttalande. Ett hyllningsfax sändes till Per Ahlmark i Jerusalem, där han denna dag promoverades till filosofie hedersdoktor vid Hebreiska universitetet. Stämman beslöt också att tacksamt anta Norrbottenordföranden Inga-Lill Sundströms erbjudande att välkomna riksårsmötet till Luleå nästa år.

Rapportör:
Norma Wiel-Berggren
Publicerat på Samfundet Sverige-Israels hemsida den 25/9 -02