Tal av partiordförande Alf Svensson, Kristdemokraterna

På Samfundet Sverige-Israels 25-årsjubileum på Hotell Nordkalotten, Luleå lördagen den 24 maj 2003

ästa vänner,
“We extend our hand to all neighbouring states and their people's in an offer of peace and good neighbourliness, and appeal to them to establish bonds of cooperation and mutual help with the sovereign Jewish people settled in its own land. The state of Israel is prepared to do its share in a common effort for the advancement of the entire Middle East.” (Ur Declaration of the Establishment of the State of Israel, 14 May 1948)
(Källa: Facts About Israel, The Ministry of information, Jerusalem 1975, s 43)

Vi räcker ut vår hand till alla grannstater och folk och önskar fred.... Så skrev de som grundade och började bygga staten Israel.

Men Israels uträckta öppna hand möttes av knutna nävar. Och vad var egentligen annat att vänta? Diktaturer är alltid lierade med lögnen. Diktatorer bygger ju sin existens på våldsverkan och fordrar för sin existens fruktan och andligt mörker. Och med andligt mörker åsyftar jag slutenhet, förakt för individer och förakt för mångfald och för andra värden än de som despoter och envåldshärskare gör till sina.

Freden sitter inte i olivkvistar eller palmblad och förverkligas inte av vita duvor. Freden kräver demokrati och konkret och alldaglig respekt för oliktänkande och för mångfald.

Diktaturer däremot förutsätter likriktning och enfald.

Ni i detta auditorium vet hur Israels kringliggande stater betedde sig när staten Israel proklamerades och utropades. Jag behöver knappast för er påminna om hur den nybildade staten omedelbart utsattes för allt annat än tillmötesgående. Likväl tycker jag att det någon gång behöver upprepas.

Det ordas ju i många sammanhang om FN-resolutioner. Den 29 november 1947 besvarades FN:s resolution om Palestina med våld. Israels grannar gick till hänsynslös attack. Kriget varade som väpnad konflikt till 1949.

Vi minns också Sinaikriget, Sexdagarskriget, Yom Kippur-kriget. Ja, jag behöver inte räkna upp den rad av krig, konflikter, terrorism, som haft som mål att omintetgöra Israel.

Nämner jag allt detta för att göra ett positivt intryck här och nu? Jag gör det för att det emellanåt verkar som om en del fått för sig att konflikterna, krigen i Mellanöstern enbart handlar om hur gränser ska justeras, eller rör sig om konflikter som uppkommer när stenkastande barn möter moderna stridsvagnar. Krigen har handlat om att utplåna. Besluten om krig och vapenmakt har inte tillkommit spontant på gator och gränder. De har varit välplanerade och haft ett klart syfte och en klar målsättning. Att utplåna.

Detta behöver lyftas fram, för det finns de som får det att låta som om Israel inte vill fred. Israel är Mellanösterns enda demokrati. Alla demokratier vill fred och frihet. Annars är de inga demokratier.

Israel gör inte allt rätt. Det finns ingen människa som gjort eller gör allt rätt. Och därmed är det sagt att också stater, också demokratier kommer till korta och begår felsteg. Jorden är inte ett himmelrike. Men för att kunna stå för elementär hederlighet krävs att vi håller oss med ett mått av historisk kunskap och insikt och att vi har tillräckligt med civilkurage för att våga erinra om hur gårdagen såg ut.

Israel hade kunnat bli en drivkraft till välstånd på alla de sätt och områden i en region där många saknade välstånd, där öken existerade i åtskilliga avseenden både reellt och bildlikt. Israel hade kunnat bli en utvecklingens och framgångens inspirationskälla i utbildningshänseende, beträffande medicinsk och teknologisk forskning, inom jordbrukssektorn, på energiområdet et cetera.

Men länderna runt om Mellanösterns enda demokrati, härskarna runt om den nybildade geografiskt ynkligt lilla staten insåg att om väl demokratin får fotfäste i regionen så var det liktydigt med att de feodala och på maktmissbruk byggda rikena skulle börja vackla och förr eller senare falla samman.

Och så gjordes hatet till konserveringsmedel. Diktatorernas konserveringsmedel är hat och terror. Och kravet på att utplåna staten Israel blev det kitt som höll ihop arabstater och höll dess medborgare i schack. Kravet på att driva staten Israel ut i havet – utplåna – blev den vanvettiga vision som indoktrinerades i vilseförda fattiga människors sinnen och presenterades som den formel eller det tilltag som skulle ge välstånd åt regionen. Flyktingläger permanentades och fick utgöra grogrund för aggression och våldsrekrytering.

Vi kan erinra om fredsuppgörelsen med Egypten 1978 för att påvisa Israels konkreta fredsvilja. I utbyte mot fred lämnade Israel tillbaka hela Sinai. Där fanns för Israel ytterligt betydelsefulla oljekällor. Men de återlämnades. Egypten krävde tillbaka de få kvadratmetrar som Taba vid Röda Havet utgör. Och de lämnades tillbaka.

Och, på tal om fredsvilja, hur kan det komma sig att den så kallade Clinton-planen fick falla platt till marken, att Yasir Arafat helt frankt och definitivt vände ryggen till det erbjudande som Bill Clinton och Ehud Barak presenterade? Och västvärlden, enligt min personliga uppfattning, teg fegt. Var fanns då påtryckningarna från EU, och från Sverige på den palestinska ledningen?

Det stod då klart för oss alla att både Clinton och Barak var, som det brukar heta, på väg ut ur politiken. Och jag skulle gärna vilja träffa den som anser sig vara utrikespolitiskt seriös och samtidigt menar att en fredsuppgörelse, ett avtal, skulle ha kunnat gå längre än Clinton-Barak-planen gjorde.

Författaren Amos Oz, som verkligen ingen enda kan anse vara ens en fjäder av en politisk hök yttrade då:
"Detta är det mest omfattande erbjudande som Israel kan ge. Det erbjuds palestinierna till priset av en klyfta utan motstycke inom det israeliska samhället, till priset av en politisk jordbävning."

Yasir Arafat fnös åt Clinton-Barak-planen och krävde att palestinier som flydde och som drevs bort under kriget 1948 skulle få återvända. Jag tror inte att Yasir Arafat är så dum så han inbillade sig att detta skulle vara görligt. Han vet självfallet att det skulle vara liktydigt med att utplåna det judiska folkets självbestämmande, utplåna staten Israel. Arafat var tvungen att hitta en förevändning för sitt nej och drog sig inte för att nyttja det omöjliga. Och förresten kräver inte elementär rättvisa och balans att de judar som fördrevs från arabiska länder under samma krig då också skulle få återvända. Om dessa hörs från Yasir Arafat aldrig ett ord.

Det finns de som, enligt min uppfattning, haft sällsamt svårt för att genomskåda Arafats dribblingar. Jag tycker att hans agerande i samband med Clinton-Barak-planen borde fått upp ögonen på många. Också på de svenskar som med iver auktoriserade honom för ett stort antal år sedan. Men Sverige orkade inte avkräva honom uttalandet att Israel hade rätt att leva bakom trygga och erkända gränser. Och när han så småningom yttrade sig åt det hållet var det i förstone enbart på engelska men inte på arabiska. Yasir Arafat fick vänslas med fundamentalistiska grupper alldeles för länge. Då han inte visade intresse för att stämma i den fundamentalistiska bäcken var det väl knappast att förvänta och tro att han skulle vilja eller klara av att stämma i den fundamentalistiska ån.

Människor vill ha fred. Föräldrar vill trygga sina barns framtid. Israeler och palestinier har rätt till en tryggad morgondag. Men fred måste byggas på människors delaktighet. Fred måste utgå från allas lika värde. Och fanatiker, fundamentalister, som tar monopol på sin egen sanning på vilken sida i en konflikt de än befinner sig, blir dessvärre ofta demokratins och sina egna dödgrävare.

Det har, enligt min uppfattning, åtskilliga gånger tett sig naivt när vi i Västvärlden, och jag kan nöja mig med att säga när vi i Sverige, satt tilltro till löften eller uppgörelser som gjorts med antidemokratiskt sinnade och maktkorrumperade furstar.

Nu har en av världens värsta despoter och diktatorer störtats. Emellanåt verkar det nästan som om vi svenskar inte vill eller får glädja oss över detta.

Det är hög tid för Sverige och för majoriteten inom det nuvarande EU att ta sig ur sitt gamla USA-komplex. Det har länge nog vilat ett slags 68-stämning över debatter och analyser när vi i Sverige ska relatera till USA. Det finns ju till och med statsråd som skulle behöva gå igenom ett sånt där språktest som det var tal om under valrörelsen innan de uttalar sig om USA. Sverige behöver en mer aktiv utrikespolitik. När det är sagt finns det en del som får för sig – inte här i detta auditorium men generellt – att en aktiv utrikespolitik är liktydigt med att vara på tvärs mot USA.

Jag vet inte hur många gånger jag hört att USA:s huvudintresse i Irak är oljan. Några konkreta belägg för att det förhåller sig så vet jag inte om man visat upp. Och en konsekvens av ett sådant påstående måste ju självfallet vara att fråga om Tony Blairs huvudintresse i Irak-konflikten också varit oljan eller vilket hans intresse varit och är. Och varför inte, om någon nu har speciell klarsyn beträffande oljeintressen, fråga sig om Frankrike, Ryssland och Kina är helt befriade från oljeintresse i Irak-regimen.

Världen är idag en annan efter den 11 september 2001. USA har ofta kritiserats – och inte sällan med all rätt – för att alliera sig med diktatoriska och korrupta regimer. Om då USA nu aktivt verkar för demokrati och mänskliga rättigheter i Mellanöstern, kan det knappast vara klokt eller hederligt att inte se det positiva i den verksamheten. Det verkar emellertid som om en del tyckare hoppas att USA ska misslyckas i Mellanöstern. Jag hoppas av hela mitt hjärta att USA ska lyckas. Och jag vet inte varifrån kraften att lyckas ska komma, om inte USA består med större delen av kraften.

Naturligtvis hoppas vi på FN. FN är och blir självfallet vad dess medlemmar gör FN till. Och personligen känner jag mig inte särdeles imponerad och framtidsstyrkt av det sätt på vilket Frankrike, Ryssland och Tyskland betett sig i Säkerhetsrådet i samband med Irak-konflikten. Man kan självfallet i Paris – av hävd – och naturligtvis också på andra håll ängslas över att USA ska få för stor makt. Men FN är inte medlet att bruka för att minska USA:s makt. Det vore ett för framtiden farligt sätt att agera.

Låt oss kritisera USA:s politik när det ter sig angeläget, men det är en ganska bräcklig grund för fortsatt åldrig USA-kritik, att basera den på att vi aldrig fick veta vad som hänt i Irak om FN:s observatörer fått fortsatt mandat.

Ingen av oss, tror jag, vill ha en framtid som ger enskilda stater rätt att anfalla i förebyggande syfte, men vem vill ha en morgondag, då folkrätten enbart är fixerad vid enskilda länders geografiska gränser, en folkrätt som helt bortser från hur regimer förhåller sig till respekten för varje individs fri- och rättigheter?

Human Right Watch beräknar att Saddam Hussein-regimen står ansvarig för avrättning, mord, dödande av 300.000 irakier. Och vi vet att miljoner fått fly för sina liv. Alla dessa, varje individ, har enligt FN:s charter rätt till liv och till mänskliga fri- och rättigheter.

Det är inte enbart torterade, skräckslagna irakier som har anledning att jubla över att ”slaktaren i Bagdad” har avlägsnats från möjligheten att fortsätta sitt vansinne. Det är en lättnad, något av en möjlighetens soluppgång för fredligare dagar i hela Mellanöstern som vi nu bevittnar. Samtidigt vet vi hur den internationella terrorismen skapar skräck i Afrika, i Asien, i Europa.

1973 hade jag nöjet och förmånen att för första gången besöka Israel. En ung israelisk diplomat, Joseph Gall, tog mig om hand. Jag hade läst boken Facts about Israel.

Sedan barnsben hade jag hört namnen på orter, städer, sjöar och berg i Mellanöstern. Ibland har jag hävdat, och så är det verkligen, att jag visste att Sara log och varför, långt innan jag hade en aning om Mona Lisas leende. I första klassens första termin i Linderyds småskola i Norra Fågelås imponerade jag på min lärarinna Maj Blom när jag räknade upp Jakobs söner. Det säger jag inte alls för att imponera utan enbart för att berätta vilken miljö jag vuxit upp i. Säkert gick jag bet på de enklaste serier i multiplikationstabellen, men Bibelns berättelser hade jag hört om och om igen allt sedan jag kunde sitta upp. Därför var det oförglömligt att komma till Jerusalem, Tiberias, Genesaret, Jeriko, Döda Havet och så vidare.

Jag föreslog Joseph Gall att vi skulle åka till den arabiske borgmästaren i Beitjala. Jag tryckte i gång min bandspelare och frågade borgmästaren om det var sant, det som stod i Facts about Israel, om att arabiska flickor och pojkar fick mer jämlika uppväxt- och skolförhållanden, om undervisningen förbättrats för barnen och om den sociala situationen blivit mer jämlik och trygg tack vare Israel. Kanske uppfattade jag det fel, men jag fick en känsla av att Joseph Gall blev en smula nervös. Borgmästaren svarade emellertid: "This is absolutely true."

På kibbutzen Ein Gev möttes vi av Egon. Det mötet glömmer ingen. Jag hade glädjen att träffa Egon sedan flera gånger. Han tog emot oss klädd i enkla kakikläder och i vit vegamössa. Han berättade om kibbutzens produktion och vardagsliv. Han berättade om somrarnas konserter i den stora hallen. Och så tackade han Sverige som blivit hans räddning undan nazismen. Och så strök han av sig vegamössan och ställde sig i allvarlig stämning och föreslog att vi tillsammans skulle sjunga Du gamla, du fria.

Ovanför våra huvuden – ja, så kan man nästan uttrycka det när man står i Ein Gev - ligger Golanhöjderna. Jag tror faktiskt man har ganska lätt att förstå ängslan för gränsdragningar och fruktan för morgondagen och påtvingade uppgörelser om man erinrar sig och vet hur situationen var när syriskt artilleri låg uppe i bergen och idkade prickskytte.

Låt mig avsluta mitt anförande med en liten episod från lågstadiet i Gränna.
Vår yngsta dotter sitter i sin skolbänk och eleverna har haft till uppgift att skriva ord som börjar på K. Där i läroboken fanns bilder på en katt och så skulle eleverna skriva med blockbokstäver katt. Och intill bilden som visade en kula skulle de skriva kula et cetera.
Vår lilla Michaela lämnade en ruta tom. Fröken frågade:
Men varför skriver du inte kamel?
Det där är ingen kamel, det är en dromedar.
Samfundet Sverige-Israel har en ytterligt angelägen uppgift att i ett massmediaklimat, då man inte alltid är så noga, stå upp för det korrekta, för balansen, för att det är skillnad på ett och två. Inte enbart när det gäller pucklar.

Måtte detta 25-årsjubileum år 2003 komma att i historiens ljus bli ihågkommet som det år då ett fredens kapitel påbörjas. Shalom.

Alf Svenssons tal är utlagt på hemsidan den 6 juni 2003.
Har du frågor kan du höra av dig till info@sverigeisrael.org.