Utdrag ur Gunnar Hökmarks veckobrev 20/4, inför årskonferensen2007 i Umeå.

Återigen finns det nu förhoppningar om en återstartad fredsprocess. En sådan måste bygga på att alla parter har en tydlig uppfattning om vad som är grundläggande krav och förutsättningar. Det gäller inte bara Israel och de palestinska företrädarna utan också aktörer som USA och EU. Det är bra att man utvecklar en dialog med de palestinier som företräder en moderat linje som syftar till fred men man får inte förväxla detta med att ge ett intryck till grupper som Hamas att de kan få ett internationellt erkännande samtidigt som de lever i föreställningen att deras krav på att utplåna Israel eller nej till att erkänna landet kan förenas med en fredsprocess.

Det finns enligt min mening samma skäl att kritisera israelisk politik som alla andra demokratiska regeringars politik och det är en kritik som också lever i det israeliska samhället, oavsett vilken regering som har makten. Den israeliska bosättningspolitiken har både utmanat och försvårat för fredsprocessen. Utformningen av barriären för att skydda mot terrorister borde ha dragits längs etablerade gränser. Men denna kritik blir meningslös om man inte samtidigt sätter in den i ett bredare politiskt sammanhang. Israel är den enda demokratin i regionen och är ett land som är utsatt för hot om utplåning av regimer och totalitära grupper som med terrorn som vapen har visat att de menar allvar.  Barriären är till exempel inte tillkommen för att göra livet svårt för palestinier utan för att israeler ska överleva lättare.

Men det finns när det gäller kritiken mot Israel en fundamental skillnad gentemot de förtryckarregimer som omger och hotar landet liksom gentemot de grupper som står i täten för terrorn. Det israeliska samhället står på demokratins grund och har visat sig vara en stabil demokrati även inför de svåraste utmaningar ett land kan möta. Även demokratier fattar beslut som bör kritiseras, men deras samhällssystem förtjänar både respekt och stöd, inte förtal.

När det gäller Mellersta Österns diktaturer är förhållandet det omvända. De vilar på förtryckets och våldets grund. De accepterar inte mänskliga fri- och rättigheter och de bygger på uppfattningar och värden som står i direkt motsats till några av världssamfundets mest förpliktigande krav på respekt för människovärdet. Detta gäller också grupper som Hamas och Hizbollah. Och detta ställer krav på både regeringar och politiska grupper. Medverkar man till att legitimera utplåningskraven genom att utmåla Israel som en ”förtryckarstat”, ”apartheidstat” eller för att bedriva etnisk rensning utmålar man samtidigt regionens enda demokrati på ett sätt som underminerar demokratin som sådan. Och detta gör inte minst de svenska Palestinagrupperna och stundom även den svenska kyrkan.

När politiker i Europa kritiserar Israel som om man praktiserar ett annat samhällssystem än demokratins gör man samma, när man jämställer kritiken mot Israel med kritiken mot djupt odemokratiska terrorgrupper som legitimerar antisemitism och mord på människor för att de tillhör en viss ras blandar man demokratins värden med synen på politiska beslut och det gagnar bara dem som inte ser något värde i demokratin.

Det är det israeliska samhället - där alla har rösträtt, där människor oberoende av kön eller sexuell läggning kan forma sitt liv fritt och som är exklusivt i Mellersta Östern i det faktum att det bara är där som araber har full rösträtt och yttrandefrihet – som Palestinagrupperna framställer som en diktatur, inte grannländernas regimer. Det faktum att det trots allt bara är på Västbanken och i Gaza som det har kunnat genomföras demokratiska val för araber på arabiskt territorium i hela Mellersta Östern påverkar inte denna förvrängda bild av demokrati och diktatur.

Istället för att reagera mot antisemitism och hoten om att utplåna Israel låter Palestinagrupperna och andra Israels försvar för sin existens bli till argument mot allt vad Israel gör. Israel möts av hot om utplåning, kärnvapen, terror och antisemitism men de tiger. Det ger upphov till många frågor.

Vad säger de till de arabiska ledare som odlar antisemitism och uppmanar till mord på judar, vad säger de till dem som upprätthåller hedersmord och förtryck av kvinnor och som aldrig låter sina medborgare rösta i fria val? Deras budskap till dem är att Israel är en apartheiddiktatur som saknar all legitimitet och att konflikten i Mellersta Östern därmed inte handlar om demokratins ställning utan bara om påstådd israelisk apartheid. På det viset legitimerar de hatet och dem som vill utplåna Israel. De svenska Palestinagrupperna hjälper vare sig freden eller palestinierna.

Hur Sverige och Europa ska utveckla en politik för att stödja fredens vänner och motverka dem som föraktar demokratins ideal kommer vara något av det som jag talar om i Umeå lördag eftermiddag.

Hälsningar,

Gunnar